Om jag vore ett spelkort

Det är kvällen innan deadline och det har varit mörkt ute sedan länge. Jag sitter framför datorskärmen med ett glas rött vin i handen. Från rummet bredvid strömmar Johnny Cash ur högtalarna och ljudvolymen är aningen för hög. Jag orkar inte resa mig upp för att sänka ljudet, så jag sitter istället kvar framför skärmen och låtsas som att ljudvolymen är lagom. Jag får för mig att vinet kommer att göra mig kreativ och dricker en djup klunk. Jag tar ur kortleken ur dess slitna fodral och lägger den intill vinglaset. Jag måste komma underfund med vilket spelkort jag är.

Det här är så typiskt mig att sitta kvällen innan någonting ska lämnas in och våndas. Varför satte jag inte igång att skriva på en gång? Varför måste jag alltid skjuta upp allting till sista sekund? Nästa gång, tänker jag, nästa gång ska jag börja med uppgiften samma dag som den lämnas ut. Jag önskar att jag vore som hjärter ess, för hjärter ess skulle aldrig ha skjutit arbetet framför sig. Hjärter ess skulle ha skrivit klart uppgiften i god tid och hon skulle vara säker på sig själv i morgon när det är dags att för inlämning. Hon skulle vara uppgiften värdig. Hon gillar uppmärksamhet i alla sammanhang och hon menar att all publicitet är bra publicitet, helt utan att vara klyschig.

Jag är aldrig säker på mig själv när det är dags, utan vill alltid sjunka genom jorden när min text ska lämnas in för granskning. Det är samma sak varje gång, som en slags scenskräck fast utan scen. Jag har aldrig gillat att stå i centrum, jag har alltid velat göra det men jag vågar inte. Jag är feg som en klövertvåa men hoppfull som ruter nio. Kanske vågar jag nästa gång? Jag är ett mellanting och jag är uppväxt i en familj av medelmåttor. Jag ska inte tro att jag är något och jag är definitivt inte bättre än någon annan. Jag sitter tyst och lyssnar på andras diskussioner, vill gärna göra ett inlägg ibland men det blir sällan av. Inte för att jag inte har något att säga, jag är inte dum, utan för att jag inte vill ta plats. Det är tryggast att vara en i mängden. Min röst är en vindpust när det stormar ute och min skepnad är grå även när solen lyser.

Vinet i mitt glas är snart slut och jag ser ljuset i tunneln. Johnny Cash sjunger om våren i Alaska. Kortleken ligger fortfarande bredvid mig och överst i högen ligger mitt spelkort, men jag har inte insett det förrän precis nu. Jag är klöver fem.

Videokonferens

Måndag. Redovisning av den första gruppuppgiften, den om den planerade kommunikationsinsatsen. Jag och min kära grupp färdigställde allt och lämnade in redan i torsdags. Idag var det lite extra spännande att komma till skolan eftersom vi skulle redovisa vårt material via en videokonferens. Läraren i fråga har nämligen sin bas vid LTH, Luleå Tekniska Universitet, och hade ingen möjlighet att komma till Stockholm för en dag på Medieinstitutet. Glatt skuttade jag in genom dörrarna till skolan och kvitterade ut en webkamera och ett headset och satte mig för att göra mig redo för min första videokonferens någonsin.

Det hela flöt på. Gruppen och jag satt i ringformation och stirrade på varandra via webkamerorna. Pratade med varandra genom mikrofon och headset. Fantastiskt! Nu behöver vi aldrig träffas mer, skojade vi.

Kärleksgnabb och kommunikationsinsats

I måndags blev vi indelade i basgrupper som kommer att vara konstanta genom hela terminen. Vi är fem glada laxar i gruppen och än så länge, tre dagar in i första projektet, är vi lyckliga med varandra.

Grupper är lite som äktenskap: i början är allt frid och fröjd och man blir lite illa till mods vid blotta tanken på äktenskapsförord. Det som börjar som puttenuttigt kärleksgnabb urartar så småning till ett världskrig, och båda parterna förbannar sig själva för att de inte skrev på det där oromantiska äktenskapsförordet.

För att undvika världskrig under utbildningen har skolan bestämt att det är obligatoriskt för alla grupper att skriva så kallade gruppkontrakt. Kontraktet ska bland annat innefatta gruppens gemensamma mål för projektet i fråga, vilka rutiner som ska gälla och hur besluten inom gruppen ska tas. Den viktigaste punkten kommer förmodligen att vara den om ansvarsfördelning, eftersom det ofta är just det som kärleksgnabbet brukar handla om, både inom äktenskapet och vid grupparbeten. Så hur oromantiskt det där kontraktet än verkar så är tanken att vi ska knåpa ihop ett nu i dagarna.

Gruppen har i alla fall precis påbörjat det första gemensamma projektet som handlar om planerade kommunikationsinsatser. Vi har valt en stor reklamkampanj och steg ett går ut på att ta reda på så mycket som möjligt om denna: vilket är syftet? vilka mediakanaler användes? målgrupp? budget? osv.

Idag jobbade vi med researcharbetet på egen hand och imorgon ska vi sammanstråla för att slå våra kloka huvuden ihop. Undrar om det blir något första kärleksgnabb?

This is the beginning of an Era..

Jag känner mig lite nervös och skakig. Har aldrig bloggat förut och måste säga att jag redan har skrivkramp och prestationsångest. Saken är den att jag precis har påbörjat min drömutbildning vid Medieinstitutet i Stockholm. Där pratar man hela tiden om hur viktigt det är att hela tiden synas och att marknadsföra sig själv. Så vad kan vara bättre än blogga om vad jag lär mig genom hela min skolgång? Förmodligen ingenting...

Utbildningen heter Kommunikation Nya Medier och kommer att sysselsätta mig i två år. Yrkestitlarna jag kan välja mellan efter min examen är informatör, webbredaktör, kommunikatör, marknadsförare och projektledare med inriktning ny medieteknik. Visst låter det spännande!

Summan av kardemumman är således följande: denna blogg kommer att fungera som ett komplement till mitt framtida CV. Både framtida arbetsgivare och nyfikna vänner och bekanta är välkomna att läsa om vad jag lär mig på min utbildning.

På återseende!
J.